Lilla Kit akut in till veterinären

Det har varit lite tyst från oss här och här kommer anledningen… I onsdags bestämde vi vad lilltjejen i kullen ska heta. Hon ska heta Kit. Det visade sig vara lite speciellt att hon namnades just denna dag för just då kändes hon inte som vanligt. Hon åt inte med samma aptit som vanligt. Hon sov lite mer och var lite låg. Hon drack mycket och kissade mycket. Vi höll ögonen på henne och kände oss lite fundersamma. Framåt kvällen blev hon trött och matt och valde att själv gå undan och ville inte äta. Snutta på Tee gick fint men ingen mat slank ned. Hon kändes lite spänd över buken och jag trampade henne. 40,5 – alltså FEBER! Jag vet att valpar kan ha högre temp än vuxna men jag jämförde med brorsorna som låg runt 38,3 och dessutom kändes hon varm och apatisk…

Ringde och konsulterade veterinär och fick en tid till morgonen därpå. Vi väntade en stund men kände sedan att nej, hon bli absolut inte piggare och ringde igen och tog beslutet att åka in. Vi väntade in min fantastiska mormor som tog hand och Herman och övriga hundar och valpar och sedan lastade jag och Camilla in oss i bilen. Tee fick såklart följa med som stöd och portabel matbar. Lilla Kit sov hela vägen till Albano. Resan gick smidigt och vi kom fram 21.50 (akutmottagningen stänger 22.00).

Vi fick snabbt komma in på ett rum och lilla Kit blev inskriven under sitt namn och undersökt. Tempen låg nu på 40,2 och hon var lite piggare. Hon hade bra puls och andning. De tyckte att hon är ju riktigt pigg men efter bara någon minut somnade hon mitt på undersökningsbordet och bara låg där. Vi lyfte ner henne så hon fick snutta lite på Tee men hon somnade snart igen.

Efter lite överläggande fick lilla Kit en dos antibiotika i nacken (inte skönt alls) och sen fick hon flytande glukos och det smaskade hon i sig glupsk! Efter det ville de vätska upp henne genom att lägga vätska under huden – FY TUSAN enligt Kit som sprattlade och protesterade våldsamt! Efter denna behandling kändes hon piggare och hon traskade omkring och viftade på sin lilla svans och vi kände oss redo att åka hemåt!

Såklart charmade hon sig in 🙂

Tillbaka i bilen och med en piggare valp i famnen åkte vi hemåt. Lättnaden över att att hon svarade så bra på behandlingen, att hon fick följa med hem och att vi tog beslutet att åka in höll oss vakna hela vägen hem. Efter att ha tackat av mormor stupade vi i säng. Jag var uppe och kollade till lilla Kit under natten och hon mådde fint. På morgonen fick vi i henne vanlig mat och hon fick även lite mer glukos för att hålla sig pigg. Vi åkte och hämtade ut hennes antibiotika och fortsatte övervaka hennes tillstånd och temperatur och var noga med att få i henne mat. Hon blev snabbt piggare och efter ett dygn var hon helt återställd. Normal temp, pigg och åt med god aptit.

Nu känns hon som valpar ska, busar och kampar och äter och sover men mest av allt viftar hon på sin lilla lilla svans. Troligtvis hade hon en urinvägsinfektion som gjorde henne nedsatt och febrig. Då vill man inte äta och med dessa små går det snabbt utför och börja de bli slöa blir det snabbt allvar. Det känns som om det på alla vis är meningen att denna lilla tös ska klara sig men att jag minsann ska få kämpa för det! Det är något väldigt speciellt med med valp jag har fått ge så mycket extra omsorg både i början av hennes liv och så nu.

Nu håller vi alla tummarna för att detta var sista krånglet med denna kull som vi faktiskt har börjat kalla oturskullen.

Leave A Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *